Jag vet att jag har bloggat om just den här låten för, men när jag stod på jobbet igår och torkade golv, så spelades just den på en reklamradiokanal... Texten gick in i mig. "Hon bönar och ber, och hon hoppas och tror, att det inte ska vara för sent..."
Det är precis så jag känner inför mitt nya jobb, där jag träffar människor som inte alltid har haft det så lätt. Jag tror inte att det nånsin är för sent för någon. Jag blir så arg när man räknar ut en individ redan innan den fått chansen! Barn som växer upp i en miljö som inte är den bästa, räknas ut redan på dagis som "någon det aldrig blir nåt av!" Jag blir förtvivlad varje gång jag hör någon säga så om en individ. För som en strof i låten lyder: FINNS DET LIV E DET ALDRIG FÖR SENT!
Jag hoppas ni aldrig glömmer bort det! Sussie aka Ödmjuka Kaxan
I artikeln står att Lisbeth Salander, karaktären i filmen Luftslottet som sprängdes "är förstås påhittad. Den behandling hon utsattes för skulle aldrig kunna hända i verkligheten. Det vet både du och jag." För ingen bältas "i onödan". Ingen utsätts för övergrepp eller kränkningar. Ingen får av vårdpersonal höra att man ljuger när man försöker berätta. Inte i Sverige! Eller...?
Jo, tyvärr händer det i verkligheten. Och det känns jävligt att inte bli trodd. Men på sätt och vis är det inte lika jävligt att inte bli trodd, som det är att en vän (som också har vårdats inom psykvården) utbrister "Tro bara inte att du är den första story om övergrepp jag har hört!"
Det allra mest jävliga är trots allt inte att man känner sig ensammast i världen, inte sett i ett större perspektiv. Det jävligaste är att det finns massor av stories. Stories om fysiska, psykiska, sociala, sexuella, och rättsvidriga övergrepp. Fortfarande. 2012!
Ni som brukar följa mig vet att jag har nytt jobb, på Hela Människan - RIA-center. Om ni inte vet vad det är för nåt, så kan det kort beskrivas som en stöd- och hjälpverksamhet som till en början vände sig till i huvudsak missbrukare. Idag är organisationen soch bredare än så, och ser dessutom lite olika ut på olika orter, beroende på vilka lokala behov som finns. Här i Nässjö har vi t.ex. café där alla som vill är välkomna, även om de flesta som kommer har eller har haft nåt bekymmer i livet. Bekymmer som inte måste vara missbruk.
Jag älskar mitt jobb redan efter några dagar, för jag får visa kärlek och medmänsklighet varje dag! Men samtidigt är jag förbannad. Förbannad för att vi och andra liknande ideella insatser ska behövas i det vi kallar välfärdssamhället. Välfärd verkar gälla den som har antingen pengar, eller ork nog till att på egen hand ta reda på var resurserna går att få. Det är inte ofta någon har berättat för t.ex. mig var hjälpen finns. Utan det har jag tagit reda på själv, och lagt fram riktlinjer för tjänstemän om vad man är skyldig att bistå med. Men alla orkar inte det. Eller vill inte vara till besvär...
Som sagt, jag själv är envis nog när jag väl sätter igång. Alla är inte det...
Jag har ofta undrat var gränsen går mellan att vara psyksjuk och att vara kreativ och fantasifull. Vi drar nog oftst gränsen vid om vi själva eller nån annan far illa, men jag tror inte alls att det är så enkelt. I andra kulturer är en person som kan "prata med andarna" högt aktad och är ett ämne för att bli medicinman, eller hövding. Hos oss är man psykiskt sjuk och ska medicineras, om man ser/hör andliga varelser. Samma sak om man dansar techno en hel natt tills man är helt inne i rytmen och musiken. Och är isåfall jag mentalsjuk för att jag upplevde välbehag, eller om ni så vill kände att Gud var där, när jag som sektmedlem sjöng med i lovsångerna? Eller är en nazizt mentalsjuk som upplever styrka och samhörighet genom uniformen och att tåga runt efter en marschorkester?
Eller vem är byfåne och vem är lokalkändis? Detr beror på var man är. På en plats är man tuffingen som vågar stå för vem man är, på en annan är man äcklet som det går rykten om. Är man som jag maskrosbarn, så är det också olika. "Alkisungen som det aldrig kommer att bli nåt av", eller "överlevaren". Eller den som det bara är synd om och nog inte klarar sig...
Är det så att vi alla är lite crazy? Jag hoppas iaf vi vågar vara oss själva...
Och här är en bild på en "galen" människa till, som har sex fingrar. Det får man inte ha, det extra fingret opereras nästan alltid bort. för människan ska ha fem fingrar. Nåde den som avviker från den normen!
Nu tycker jag att vi skiter i några av normerna, va? ;) Kram på er! Sussie aka Ödmjuka Kaxan
Här sitter man, uppkrupen i soffan och känner att kanonförkylningen som jag blev däckad av äntligen börjar släppa. I morrn kan jag säkerligen jobba igen! :)
Inspirerad av @spirande, som jag följer på Twitter, tänkte jag lite extra på möten av olika slag. Alla upplever väl möten, även den som till vardags känner sig ensam. Bra och dåliga möten, ytliga, nära, vänskapliga, kärleksfulla möten... Eller möten som slutar med slagsmål. Det finns möten som ska hållas (och som jag vill hålla) på en professionell nivå, t.ex. dem jag möter på jobbet. Andra möten blir ytliga, och ska så vara. Jag förväntar mig inte att en relation är personlig om kassörskan på Lindex är trevlig. Jag vet att orsaken är att det ingår i hennes jobb, för att få mig att köpa fler eller dyrare kläder. Såväl som att ett gäng medlemmar i en religiös sekt är drillade att "love-bomba" mig, för att få mig att trivas så bra så att jag går med i sekten.
Men ibland vill jag ha nära relationer. Vänner som jag vågar bli förtrolig med. Som inte ser mina svaga sidor för att utnyttja, utan för att lära mig hur jag stärker de sidorna. Nån sa att man ska fråga sig om man gillar sina vänner trots att de har svaga sidor, eller man bortser från de dåliga och tar vara på de bra sidorna. Egentligen är inget av alternativen det bästa för att bygga en nära relation. Men försöka ignorera svagheter som man retar sig på, tror jag inte man kan i evighet. Man kommer antingen att lära sig tycka om de svaga sidorna, eller att reta sig tills man tröttnar på den vännen...
Men alla möten är spännande, om man ser potentialen i att de kan leda till nåt mer. Det kan ju onekligen leda till en nära relation att prata med kassörskan på Lindex, eller sitta vid jobbets kaffebord men nån av klienterna... :)
Men tills des ger vi varandra varsin kram, tycker jag! :)
Det händer saker varje dag, som får mig att inse att ingen dag, ingen situation har nåt färdigt svar. Ena gången har nån skärt sig och ringer och gråter och berättar att hen är på sjukhuset. en annan gång är en person som jag älskar, hög som två eiffeltorn, och svarar likaväl "inget" när jag undrar vad personen har tagit. Och ibland är det jag själv som har gjort nåt dumt.
Nej, jag säger inte att man inte ska reagera eller göra något, när människor i ens närhet gör något som är fel, eller som är skadligt för hen eller nån annan. Medn jag säger att vi inte ska vara så snabba att döma, iallafall inte innan vi vet hela sanningen! Någon sa "Gå först en min i din väns för trånga mockasiner, innan du klagar på att han har skoskav!"
Som sagt var... Det finns aldrig nåt facit som vi kan läsa i förväg om hur vi ska agera.
Jaha... Här sitter jag, efter första dagen på nytt jobb. Jag lovade ju uppdatera er på vad jag tyckte! :)
Det finns mycket man inte kan blogga alls om, och i andra fall måste man vara kryptisk, när man jobbar med omsorgsverksamhet. Så det där med att vara transparent och berätta det mesta om mina dagar, får jag inte alltid göra mer. Men jag har haft det bra, jag tror mig ha nytta av mina erfarenheter och förmåga att se personligheter, på ett ställe där vi har med missbruk och missbrukare att göra.
Missbruk ja... När jag såg Vi barn från Bahnhof Zoo, och som jag skrev häromdagen, så tänkte jag på att medelsvensson tror att missbruk bara är det som skildras i den filmen. Dvs parkbänkens gubbar och ungdomar som bloir sprutnarkomaner och sitter på en t-banetoalett. Missbruk är mycket mer än så. Finungdomarna som ser söta och fräscha ut och drar en lina (sniffar) kokain på en krog, såväl som den som köper en pillerburk av jobbarkompisen. Eller singelmamman som läser drogrecept på internet för att "förstärka effekten" av sina värkabletter. För att inte tala om allt som säljs på internetapotek. Många skulle inte tro på mig om jag sa hur missbruket ser ut idag...
Menn jag känner att jag drar ett litet litet strå till stacken för dem som på ett eller annat sätt hamnar i nån form av beroende och vill därifrån. så det här kommer antagligen att bli jättebra! En annan sak som verkar bra för mig personligen., är att jag är på arbetsplatsen 75% av en heltid, och resten av tiden gör jag helt andra arbetsuppgifter hemifrån!
Här sitter jag och försöker samla ihop mig inför mitt nya jobb (nåja, fas 3-plats om det ska vara noga). Energidryck så jag blir mindre speedad och kan sova (galen, jag vet), och sen lite sömn innan jag ska upp vid halv sju.
Jag har förhoppningar om att trivas, eftersom jag brukar komma till min rätt i den miljö jag ska jobba. Och förstås farhågor om det som inte ska gå bra, men så tänker man väl alltid när man ska börja på nytt jobb! Ni ska få mer info senare om vad jag tycker om stället. :)
Jag med sömnmedicin (icas energidryck)!
Önska mig lycka till i morrn! Kram allihopa! Sussie aka Ödmjuka Kaxan
Jag tilltalas av mörka, dekadenta filmer, men det får gärna ha ett lyckligt slut. Utan att avslöja för mycket, så har "Vi barn från Bahnhof Zoo" både lyckligt och olyckligt slut, den handlar om en ung tjej som börjar ta lite lagom med droger (om det nu finns nåt "lagom"), och hur det sedan går utför. Som sagt, en väldigt mörk men sevärd skildring, och jag är säker på att den som har varit ung och inte alltid har mått bra känner igen sig! Den är till största delen självbiografisk, en typisk "maskrosfilm"!
Många ungdomar hamnar inte i de bästa sammanhangen, om man säger så... Är de sämre bara för det? Har dom lite "otur"? Eller oengagerade föräldrar, eller är de själva odågor som inte vill lära sig veta hut? Jag tror inte det är så enkelt, efter att ha mött ett antal av dem som inte hade det så bra, och efter att själv inte haft det så bra...
Några har styrkan att överleva, men alla har inte det. Jag har ofta undrat varför några har den där speciella styrkan, och andra inte. Jag har inget enkelt svar, men en del av svaret tror jag är att det finns nån som tror på dem. Nån som säger att "du kommer att fixa det!" Ibland räcker det, i andra fall behövs det betydligt mer hjälp än så! Den tanken slog mig förra sommaren, när jag satt i en hotellbar med en dyr drink, medan jag tittade ut på en baglady som gick utanför på gatan och fick nöja sig med en folköl. Är jag bättre för att jag kunde sitta med finklänning inne i värmen och dricka i glas med klirrande is? Knappast! Var jag starkare, som överlevde och hamnade på rätt sida? Kanske... Hade jag lite mer tur? Definitivt!
En sak till... Det verkar som om så gott som alla som just har lagt av sin drog nån gång tänker "jag har bevisat att jag kan hålla mig borta från skiten om jag vill. Så jag kan unna mig ibland..." Jag säger inte mer än "hrmmmmmmmm... Njeeeee, du kan antagligen inte det..."
Regnet smattrar mysigt mot taket, och jag sitter och tittar på en gammal film om 60-talets storstadsungar som mådde dåligt. Filmen heter "De kallar oss mods", och jag blir medveten om att tiden har gått förbi filmen, men samtidigt är den lika aktuell som då. Jag minns en socialsekreterare jag hade för massor av år sen, hon ville att jag skulle se till att få tag på den. Och jag ville också se den. Inte förrän nu har det blivit av...
Nuförtiden vet ingen vad mods är för nåt,men vi känner till emo, punkare osv... Olika tid, lite olika stil på ungdomarna. Men ändå är de vilsna maskrosungarna från 1968 så lika dem som växte upp 10, 20, 30 eller 40 år senare.
Det är ju en långfilm, men ge den gärna lite tid... För trots allt är filmen ett dokument över hur det alltid har sett ut bland de ungdomar som inte mår bra!
